Långfärdsskridskoåkning uppfanns i Sverige och har sitt ursprung i skridskosegling som var en populär vintersport under början på 1900-talet. Med tiden så valde flera åkare att släppa seglet och istället ta sig fram med benåkning och därmed myntades benämningen långfärdsskridskoåkning. Sverige har bra förutsättningar för långfärdsskridskoåkning då vi har kalla vintrar som gör att isen lägger sig på insjöar men även vid havskusten över hela landet. Det innebär att man kan ägna sig åt långfärdsskridskoåkning såväl i Skåne som längst upp i norra Sverige.

Bäst förutsättningar för långfärdsskridskoåkning finner man dock i mellersta Sverige där sjöarna får ett bra lager med is samtidigt som det mildare vädret gör att inte isen täcks av djup snö. Det mest optimala förhållandet är när det har varit mycket kallt i några dagar så att isen får lägga sig på vattnet som sedan åtföljs av några mildare dagar så snön på isen smälter. Om förhållanden i övrigt är goda men det fortfarande är mycket snö på isen brukar det plogas upp vägar på isen som långfärdsskridskoåkarna kan använda. Den längsta leden för långfärdsskridskoåkning finns mellan Stockholm och Örebro och är hela 180 kilometer lång.

Säsong för långfärdsskridskoåkning

Säsongen för långfärdsskridskoåkning skiljer sig mycket åt beroende på var i landet man befinner sig. I norra Sverige börjar sjöarna isbeläggas i oktober. Vanligtvis är det mycket snö i norra Sverige så de mest idealiska förhållanden för långfärdsskridskoåkning i norra Sverige är i april, då snön börjar smälta och skapar optimala isförhållanden. Dock brukar flera sjöar i norra Sverige plogas så att det går att åka skridskor på naturisen. I mellersta Sverige brukar isen ha lagt sig i december, både i insjöar men också i Östersjöns skärgård och ligga fram till och med mars. I södra Sverige brukar isläggningen på sjöarna ske i december eller i januari samtidigt som isen löses upp i mars månad.